Pyrenéerna
|
|
|
|
Den här historien kommer inte att handla
Jag reste till Barcelona och fortsatte upp i bergen i mitten av maj 2002. En vecka i Spanien i hällande regn. "The Rain in Spain ...". Oddsen kunde inte bli sämre, när myndigheterna utmärkte mitt semestermål till katastrofområde och jag inte ens hade packat regnkläder. Men Viento räddade min vecka. Fem månader tidigare hade han och en annan valack köpts från zigenare och transporterats ner från sin flock högt uppe i bergen, ner i dalen till ridcentret Can Jou. Hela sitt liv hade han gått fri i bergen i Pyrenéerna.
Under de fem månaderna hade han
blivit inriden och fått gå någon enstaka turritt med någon av guiderna i sadeln.
Hans mule var full av vårtor, utslag av hans
miljöombyte fick jag höra. Viento visade förtroende för människor, men skyggade
för att bli tränsad och smekt på sin mule. Jag tog ingen strid utan lät guiden
sköta tränsningen. Den andre valacken tog sin tillflykt längst in i sin box, när
man gick förbi hans boplats. Han var långt ifrån acklimatiserad och visade
tydligt att han inte ville ha någon kontakt med människor. Denna ljuvliga häst tog mig över starkt trafikerade vägar, hade full tolerans för en busslast damer med utspända paraplyer!, gick med god förtröstan förbi en stenkrossfabrik, allehanda broar, stup. Allt! När de andra vana hästarna gick i en upptorkad flodfåra, med bautastenar, en terräng jag inte kunde tänka mig det skulle gå att rida igenom, fick jag sitta av och leda honom, för att han inte var van. Han litade fullt på mig, i tygelns längd gick jag före och säkrade min placering och "hoade" honom att bromsa, sen fick han klarsignal att komma. Det var en lång och klättrande sträcka vi tog oss fram. Vilken häst! En enda gång bangade han: vi skulle rida förbi en hage, med en nyfiken hingst, och han kom på efterkälken. Då blev han orolig. Allra sista dagen, när jag borstade honom, fick jag känna hans sanna tillit, som ett bevis av kärleken till hästen, som den levande varelse den är och den respekt människan måste visa den: han tryckte sin mule och huvud mot mitt bröst. Denna mule som han var så extremt rädd om, hade han förtroende att lägga över min tröja. Vilket vemod att säga adjö. Bilden är hämtad från ridcentrets Can Jou´s hemsida och visar en av deras andalusier. |
|
