|
| |
"Mom, buy me a cowboy set", sa den den 4-årige
grabben till sin mamma, när han och lillebror fick klappa våra ponnies, som stod
uppbundna för bete, på gräsplanen mellan Beach Hotel och Mullaghmore Habour.
Pojkarna hade suttit vid ett fönsterbord inne på restaurangen och var helt
upptagna av att komma ut till hästarna, lunchen var ointressant. Själv hade
jag haft en härlig tur på en högplatå, med branta stup, på ponnyn Lilly, en
unghäst som miljötränades. En Guinness och lunchmacka satt fint, medan vi vilade
ögon på havet. I bukten
utanför hamnen blev en gång i tiden Lord Mountbatten sprängd av IRA under en fisketur, men kvar
uppe på högplatån står det spektakulära slottet Cassie Bawn Castle, som han en
gång ägde kvar, väl synligt på flera mils avstånd.
Klicka på bilderna för förstoringar
   
 
Bilderna visar:
Utsikt från B&B
Hästar på bete på ön Dernish Island
Sam
och jag blickar
mot fastlandet
Högplatån Benbulbin
Ponnierna jag red: Sam, Lilly och Shalom
2005 år bar det av till nordvästra Irland igen. För mig
betyder havet, vinden, fantastiska galopper längs stränderna, hästarna och att
slå mig i slang med de mycket utåtriktade irländarna, väldigt mycket. Med vinden
i ansiktet finner jag harmoni men även äventyret.
Äventyret börjar redan på Busaras i Dublin
(busstationen). Härifrån tar man sig supersmidigt över hela Irland med
billiga och bekväma bussar. Kvarteren runt Busaras har många backpackershärbärge
och jag måste rekommendera en liten restarurang i anslutning till ett av dess
härbärge, Issacs Restaurant.
Efter några timmars bussresa och taxitransfer kommer
jag så fram till Island View Riding Stable, någon mil norr om Sligo. Här
blir jag inkvarterad i ett fantastiskt, fräscht, väldesignat B&B hos släktingar
till Raymond och Ursula som driver stallet. Ridcentret ligger med en fantastiskt
usikt åt alla håll, Benbulbin-bergen med sitt karakteristiska utseende
inåt landet, en hög platå norrut med fiskeläget Mullaghmore, sanddyner,
kilometerlånga stränder rakt utanför huset, samt framför allt familjens egen ö,
O´Connors Island, och Dernish Island där familjens hästflock "på tillväxt"
betar.
Eftersom jag reser under lågsäsong och ensam, och
beläggningen av trail-riders inte är hög, så rider jag min vecka solo
tillsammans med dels Ursula, dels andra guider som arbetar i stallet. På
ridcentret för övrigt förekommer mycket aktiviteter med lektionsridning och
grupper som rider ut per timme.
Ridcentret har runt 40-50 hästar, i alla åldrar, och
storlekar. Jag slås av att ingen häst uppför sig illa, eller har vanliga
ridskoleolater. Hästarna kan t.o.m. dela på en hötapp!
Jag älskar att rida ponny och de tre första dagarna
rider jag Sam, en 6-åring, som är framåt, stabil med en marschfart runt 40-50
km/h i galoppen. En underbar och godmodig kille som sen får vila. Därefter rider
jag två andra ponnier, Lilly och Shalom. Bägge två är 5-åringar som precis
blivit inridna. Jag måste tillägga att jag sjäv valt att få rida unga, något
oerfarna hästar, och tempot blir därför lite lugnare än med erfarna och mer
välmusklade hästarna. Lilly har aldrig gått i de höga sanddynerna och blir lite
uppjagad av detta, men vänjer sig snart. Med Lilly tar jag turen runt högplatån
(beskriven i ingressen) och hon tränas också att ta tättpositionen. Min sista
dag rider jag Shalom, en riktig "baby". Det här är hans första trail-dag, och
han sköter sig mycket väl. Alla hästar han passerar i hagar (det här är ju ny
mark för honom) måste han gnägga till. Dessa två dagar består mycket av skritt
med inslag av trav och lugnare galopper än de tre första dagarna. Lilly och
Shalom har inte vanan av att gå så här långa pass. I snitt rider vi 5
timmar/dag. Lilly och Shalom finner sig också väl att bli uppbundna för bete när
vi äter lunch på pubar.
Eftersom jag är ensam gäst så får jag också stor frihet
att välja var jag vill rida. Mitt val blir att skippa bergen och rida på
stränderna och över till öarna vid lågvatten. Ursula, eller Uschi som hon
kallas, är utbildad i Centered Riding, och är helt enastående i sin omtanke om
djur och det är en stor glädje att vistas i hennes närvaro.
På öarna finns ingen bebodd bebyggelse och vi rider
runt och möter familjens övriga hästar, som strövar fritt i flocken. Vi hoppar naturhinder
i form av låga murar och i det smala sundet ligger sälar på en sandbank och
solar. Sälarna ligger helt ohotade därute.
Kvällarna blir lugna med restaurangbesök i Mullaghmore
och Grange. I den förstnämnda byn finns en exklusiv men samtidigt rustik fisk-
och skaldjursrestauragng, Eithnas´s, precis i hamnen. Allt är utsökt;
mat, service och miljö. Går man på restarurang ensam, kan man roa sig med att
iaktta andra besökare. Jag blev så full i skratt av det medelåriga paret brevid.
Mannen, typ Woody Allen, hade beställt en "Seafood Platter", han la över sina
räkor på en assiett, föste över den diskret till frun, som skalade räkorna, och
i sin tur föste tillbaka assietten till mannen.
Tur med vädret hade jag också med flera dagar av
strålande sol och endast en regndag. Att irländarna inte är bortskämda och har
en låg ribba vad gäller fint väder, upptäckte jag under en promenad, när jag
mötte två sällskap, som hälsade och sa:"Lovely day" och när jag lyfter blicken
är himlen jämntjock av moln och grå till färgen...
á
|
