Wales
|
|
|
|
I september 1993 reste jag iväg på min första
ridresa. Många tyckte det var modigt att sticka iväg själv. Men att resa ensam
på ridsemester är inget att oroa sig över, du träffar alltid människor med ett
gemensamt intresse: hästar och ridning. Iväg bar det till familjen Turner och Cwmfforest
Riding Centre, i naturreservatet Black Mountains, vid gränsen mellan
Wales och England. Tre dagar till häst kombinerat med beök i London.
Mersmak fick jag, för jag återvändee året därpå.
Den första turen gick igenom Brecon Beacons National Park och Black Mountains. Mycket rida. Härligt höstväder, fantastiskt vackra blommande ljunghedar och mjuka, rundade bergstoppar. Vi bodde på hotell, åt pub-lunch med uppbundna hästar och efter att hästarna inkvarterats i en närliggande hage, fodrats och pysslats om, bar det av till en tre-rätters middag och så puben igen. Sent i säng i ett prydligt, blommigt hotell eller B&B. Jag tycker beskrivningen "blommigt" är så talande för boende i landsorten: allt i rummets inredning är blommigt i alla de möjliga mönster och färger. Året därpå var jag redo för en veckolång ritt, Trans Wales Trail, från ridcentret i bergen ut till Irländska sjön, från Albergavenny till Aberystwyth. En tur som sträcker sig runt 18 mil i varierad terräng, bitvis genom ej farbara områden och som avslutas med en snabb galopp över stranden innan hästarna lastades in i trailer för återfärd. Långa härliga dagar i sadeln. Och mindre härliga skavsår i en utsatt kroppsdel. Jag minns speciellt en middag i djupa klostervalv och rustikt boende, där lite Robin Hood-känsla infann sig när man har hästen utanför som väntar. Från den här turen är funderingarna om Min vän Flicka hämtad >>. Hästarna är underbara Welsh Cobs. Jag tjatade mig till att få provrida en av två Palominos som jag sett i hagen. Jag skulle dock inte få ha den här hästen på den fortsatta ritten, utan som sagt bara prova. Inte anade jag oråd, men när jag kom tillbaka, undrade familjens söner, hur dett gått, med skratt i rösten. Jovisst, fick jag mycket rida för mitt tjat. Palominon var en grymt snabbgalopperande kuse. En lite smådråplig historia från den långa turen, är den om det nyförälskade paret från Texas, USA, där mannen "ville göra allt som intresserade den blivande hustrun". Alltså skulle han rida en vecka för kärleks skull. Kvinnan hade flera egna hästar hemma och mannen hade förberett sig med att ta lite lektioner och att skaffa "rätt utrustning", dock för ett något torrare klimat än ett regnigt Wales. Det var alltid han som fick rummet med eget bad, när vi kom fram, för att mjuka upp den stela ryggen. Tre gånger ramlade han av: första gången vadade vi över en flod och han fastnade med sin huva i en gren, medan hästen fortsatte uppför flodbanken. Andra gången skulle han "jovialiskt amerikanskt" vinka åt en bonde på en traktor. Hästen blev skrämd. Vi hade turligt nog en läkare med i gruppen, som skickade iväg honom till sjukhus, medan vi tog hästen som handhäst, och han fick ansluta. Tredje gången ramlade han av, av pur utmattning, när han skulle sitta av... Kontentan var att "han aldrig skulle göra om något liknande". Jag hoppas kärleken höll till bröllopet, som skulle stå på Times Square i New York, samma års nyårsafton.
|
|
